
Det senaste dygnet för mig har varit riktigt dramatiskt, lite väl mycket t.o.m. för mig.
Det började med att jag jobbar natt, vi hade ju inbrott för en vecka sedan ungefär och sedan dess har vi fått vara fyra stycken.
Men nu tyckte dom att det var dags att gå tillbaka till gamla rutiner så vi fick bara vara tre igen.
Vid halv tolv upptäcker en kollega till mig att vi har inbrott, vi larmar polisen som kommer dit på en gång och kollar igenom området och söker igenom med hund.
Vi upptäcker att dom har tagit en nyckel med sig och känslan av att veta att dom kan ta sig in närsom helst är fruktansvärt obehaglig.
Polisen åker och vi fortsättter jobba, vid fyra upptäcker vi att vi har haft ett nytt inbrott och larmar polisen igen, dom kommer och gör samma procedur som innan.
Vi undrar mest vad dom är ute efter för medicinerna har dom inte rört, så vad är det dom vill åt?
Usch, vi var rejält uppjagade och chockade, man känner sig liksom lite kränkt över att de bryter sig in på ett ställe som man alltid känt sig trygg på!
Väl på väg hem slår blixthalkan till på ett ställe, jag glider av vägen ner i diket, försöker styra upp bilen igen, kör in i en vägskylt och bilen voltar och landar på taket, körde ju runt 70 så det blev en jäkla smäll.
Lyckas efter att ha kommit till sinnes koppla loss mig och hitta en väg ut ur bilen som det nu hade börjat ryka ordenligt om, precis som jag tagit mig ur möter världens snällaste dam mig, hon tog hand om mig och larmade polis och ambulans.
Där och då tyckte ju jag att jag mådde jättebra och ville inte alls följa med ambulansen in på sjukhuset.
Men efter att dom förklarat att jag kan vara skadad men inte märker något för jag är full av adrenalin så sätter jag mig tillslut i ambulansen. Ambulanskillen säger att jag ska vara tacksam över att vara vid liv då det kunde gått mycket värre, hade jag inte lyckats styra undan så hade jag kört rätt in i ett träd och då hade förmodligen trädet klyvt bilen.
In på sjukan, hamnade i traumarummet där de klipper upp mina kläder och massor av människor tittar på medans doktorn känner och klämmer, fick en värmefilt och varmt dropp och skulle iväg på massor av undersökningar.
Efter ett par timmar fick jag svaren, inga nya skador men däremot en förändring i höger bröst.
Första tanken var att ödet har alltså gjort att jag krockat för att jag ska åka in och få reda på att jag har cancer.....
Jag åkte hem igår kväll, jag tyckte att jag mådde bäst av detta, fick med mig lite smärtstillande och nu börjar väntan på få papper om att gå vidare med bröstet. Jag tänker hoppas på det bästa så länge, för jag orkar inte med mer drama.
Men skulle det mot förmodan vara något dåligt, så tackar jag ödet för krocken.
Vill tacka alla mina vänner och min familj för allt stöd jag fått!
Man har fått sig en liten lärdom efter allt och det är att lyssna på mina vänners och min familjs råd att börja tänka på mig själv, jag har aldrig varit så rädd som när jag satt fast där i bilen, jag har aldrig varit så rädd för att förlora min familj och mina vänner och mina barn, jag är inget utan mina barn och min man jag älskar dom mer än det går att beskriva.